Hur får vi till en demonstrationsanläggning för CCS?
Presenterad under konferensen "Fler idéer om metaller" 4-5 mars 2015.
Beskrivning
För att klara Sveriges mål att nå nollutsläpp av koldioxid till 2050 behöver järn- och stålindustrin göra något mer än att bara trimma det vi redan har. Vi har redan undersökt hur detta kan gå till via den europeiska stålindustrins forskningsprogram ULCOS, men för att komma vidare behöver det demonstreras i fullstor skala. Problemet är att vi inte lyckats få till detta pga. de mycket höga kostnaderna och inte heller någon lämplig lokalisering. Lösningen kan bestå av två steg som kan äga rum oberoende av varandra.
1) En fullstor demonstration för avskiljning av koldioxid i stålindustrin. Stålindustrins största källor för utsläpp av koldioxid är utan jämförelse masugnarna i Oxelösund och Luleå. Att tillämpa ”topgas-recycling” på dessa masugnar skulle minska utsläppen av koldioxid med ca 25 % om man löser råvaruförsörjningen till kraftverken, som idag använder processgaser, på förnybart sätt. I dagsläget är det tveksamt om SSAB kan avvara någon av sina masugnar för detta ändamål.
2) Om den koldioxid som avskiljs också lagras så skulle utsläppen minska ytterligare med åtminstone 25 %. Ett projekt har pågått för att undersöka möjligheterna till lagring djupt under botten av Östersjön sydost om Gotland, det sk. Bastor-projektet. Undersökningen tyder på att det där finns möjligheter till lagring. En lagringsplats kan utnyttjas för fler om man löser infrastrukturen på ett bra sätt. Problemet är nu hur nästa steg i detta ska finansieras, dvs. får till en demonstrationsanläggning för lagring till havs.
Både 1) och 2) kräver så mycket resurser att inget företag är beredda på att satsa det som behövs. Hur får vi till en extern finansiering och kommer svenska myndigheter att driva den här frå- gan, särskilt som det kanske behövs demonstrationsanläggningar utanför Sverige, som t.ex. Kina, Korea eller Japan för att det ska bli verklighet? Svenska företag är i det här sammanhanget små.
