Vi ska ha noll koldioxidutsläpp, säger lagstiftaren
Eva Blixt, forskningschef och senior rådgivare på Jernkontoret. 10 October, 2016
Ja, säger stålindustrin, Sveriges största utsläppare. Men om vi ska lyckas krävs en omfattande satsning från både industri och samhälle. Stålindustrins vision till 2050 lovar bara samhällsnyttiga produkter. Det är ett relativt begrepp men vad som är onyttigt är enklare, t.ex. utsläpp till luft och vatten. SSAB, LKAB och Vattenfall har därför inlett en långsiktig satsning på att göra stål på nytt sätt där järnmalmen reduceras med vätgas istället för koks, med råstål och vatten som resultat. Processmässigt är det en kostsam utmaning för företagen men en minst lika stor del faller på samhället med satsningar i infrastruktur, forskning och energitillgång. Noll koldioxid är en för stor utmaning för att kunna lösas av en part och ett långsiktigt samarbete mellan stat-industri-akademi behövs.
Eva Blixt, forskningschef och senior rådgivare på Jernkontoret.
Att reducera processutsläppen från stålindustrin är en högprioriterad fråga som kommer att ta många år att lösa. Parallellt utvecklar svensk stålindustri bland de mest kvalificerade stålen i världen. Stål som i användning ger t.ex. lättare bilar vilket drar mindre bränsle och lägre utsläpp av koldioxid. Det går också åt mindre material i ett avancerat stål än i ett traditionellt, vilket bidrar till resurshushållning. Fast det bästa med stål är återvinningsbarheten, en förutsättning för cirkulär ekonomi. Skulle Eiffeltornet återvinnas och byggas med dagens stålkvalité blir det fyra nya torn. Varför görs då stål från jungfrulig malm när man bara skulle kunna återvinna? Svaret är enkelt; det finns inte tillräckligt med skrot för världens behov av stål. I en värld av ständig utveckling med allt fler som kommer ur fattigdom ökar behovet av stål snarare än minskar. Allt stål som insamlas återvinns men allt stål kan inte återvinnas eftersom det “sitter fast” i samhället.
Några argumenterar för att stål inte behövs i framtiden, det finns så många andra material man kan använda. Idag används 1,5 miljarder ton stål/år. Den som menar att annat material kan användas måste också kunna svara på med vad och till vilken kostnad. Skulle t.ex. trä användas istället, behöver uttaget av global skogsråvara fördubblas vilket nog inte är vare sig lämpligt eller möjligt år efter år. Om vi är överens om att stål är ett material också i framtiden, måste villkor och förutsättningar för konkurrenskraften värnas och nya investeringar komma till stånd.
Sverige och Europa behöver stålindustrin för t.ex. ekonomin, arbetstillfällen och återvinningen. För varje ton stål som görs i Sverige är vinsten för miljön stor, dels för att processerna redan idag är bland världens mest effektiva, dels för produkterna som faktiskt sänker utsläppen av koldioxid i användningen. Så en slutsats är att hållbar produktion är ökad produktion i Sverige. Det är skillnad på stål och stål och stålindustri och stålindustri. Därför blir styrmedel som EU:s utsläppshandelssystem extra kritiska. Även om tanken är att gynna de bästa så kommer den föreslagna fria tilldelningen inte att räcka och produktionen riskera att minska i Sverige. Någon annan gör stålet med större utsläpp globalt som resultat.
Vi behöver mer samarbete och en samsyn på hur vi gemensamt kan leverera mot globala mål och en positiv svensk samhällsutveckling. Stålindustrin satsar mot 2050 och diskuterar gärna hur det kan kombineras med genomtänkt lagstiftning och satsningar på forskning, energi och infrastruktur.
